fredag 25 februari 2011

Faktainköp från bokrean

Nu har bokrean börjat och jag har som vanligt köpt in en massa böcker till biblioteket. (Biblioteksrådet ska få köpa in fler böcker nästa vecka – det ska bli spännande att se vad de väljer!) Bland annat har det förstås blivit en hel hög faktaböcker. Det ska medges att jag inte hunnit läsa dem hela vägen igenom, men jag vill ändå ge lite snabbtips till den köpsugna bloggläsaren:

Oskar Eklund: Smyglunds deckargåtor. Deckarböcker kan man tycka vad man vill om, men böcker av den här typen, där läsaren själv ska lista ut svaret på gåtan, är inte bara otroligt populära utan också bra hjärngympa som kräver en klurig och uppmärksam läsare. (Av mitt eget sneglande i boken kan jag konstatera att jag själv inte är fullt tillräckligt klurig och uppmärksam alla gånger, men att det inte finns något som hindrar att en tioåring är det!)

Magda Eggens: Om stenarna kunde tala. Eggens har skrivit ett stort antal böcker om krigsupplevelser och flyktingar, både självbiografiska och fiktiva. Detta är en av de självbiografiska och lämpar sig såväl för egen läsning som för undervisning kring andra världskriget. Den är dessutom en av få böcker på denna lista som går att läsa i ett streck.

1000 frågor och svar och Hur du blir bäst på allt är båda två typiska sitta-och-bläddra-böcker; frustrerande för undervisningen men bra för att fylla på den kategori som tråkiga människor kallar ”värdelöst vetande”. 1000 frågor och svar håller sig till vetenskapliga kategorier som ”Vilka djur kan leva i polarområdena” och ”Hur tillverkas papper?” medan Hur du blir bäst på allt innehåller såväl ”Så gör du ett vattenur” som ”Så bekämpar du en vampyr”. Och varför inte? De fakta som sitter hårdast i hjärnan är väl ofta såna som smugit sig in helt apropå ingenting.

Elisabet Broomé: Godisakuten och Lekakuten, två relativt lättlästa tipsböcker. Den invändning jag har mot Godisakuten är densamma jag har mot de flesta kokböcker – de ”snabba” recepten är bara snabba om man har ingredienserna hemma. Som hjälp mot ett AKUT godisbehov är boken alltså kanske inte helt pålitlig. (Några moraliska invändningar mot böcker som lär oss äta rå marängsmet har jag däremot inte. Fortsätt med det!)

Johanna Westman: Första kokboken i världen innehåller recept av många olika slag, införda under rubriker som ”Medelhavsyra” och ”Köttbullskalas”. Recepten beskrivs på ett ganska enkelt sätt, men det kan nog vara bra om en vuxen är med i köket. (Och i affären.)

Rädda planeten! 101 tips på hur DU kan rädda världen är precis vad det låter, en miljöbok. (Det slår mig att social och politisk problemlösning inte räknas som att ”rädda världen” numera. Hm, en tanke värd att tänka fullt ut – någon annan gång.) Många tips är mycket handfasta, även om några kanske inte är riktade i första hand till barn. Men å andra sidan kan ju barnen säga åt sina föräldrar att t.ex. frosta av frysen.

Esbjörn Jorsäter: Teckna människor. Jorsäter har skrivit ett helt gäng lättlästa böcker om teckning, och de går alltid åt som smör i solsken. Jag har aldrig varit konstnärlig, men får ändå lust att ta fram ett ritblock när jag kikar i hans böcker.

Clive Gifford: Spioner, en bok i serien Fascinerande Fakta, lämplig från mellanstadiet och uppåt. Alldeles lätta är inte de här böckerna, men deras ämnen innebär att de är tilltalande för många barn. De barn som faktiskt läser den här boken får reda på en hel del, både tekniska och samhällsmässiga aspekter på spioner.

Bent Jørgensen: Märkliga djur är en av ett flertal naturvetenskapliga böcker som Jørgensen har skrivit. Jämfört med en del böcker på listan är de inte särskilt publikfriande, men väldigt sympatiska, med varma teckningar och saklig genomgång av ämnet.

Jonathan Lindström: Hjärnkoll: så funkar synen och medvetandet har många bilder och kort text, men ganska svåra tankegångar ibland. Vissa saker kan säkert också barn i yngre skolåldern förstå själva, men en del kan de nog behöva vuxenhjälp med – eller också får boken stå i bokhyllan och barnet ta fram den för att läsa här och där, år efter år… (Det var så jag läste Så funkar…-böckerna som barn, vilket lärde mig massor.)

Steve Alton/Nick Sharratt/Jo Moore: Från luft till snorkråka är en pop-up-bok om andningssystemet och blodcirkulationen, och en uppföljare till Från glass till bajs, som handlade om matsmältningen. Pop-up-böcker håller inte länge och blir sällan lästa från pärm till pärm (i alla fall i skolan), men de är så väldigt populära att jag tycker de är värda att köpa in ändå. Om alla barn som lånar dem lär sig en eller två saker blir slutresultatet en hel del ny kunskap. Däremot känns det just i den här boken som att själva pop-up-funktionen inte tjänar något syfte annat än just som underhållning. De gör inte illustrationerna tydligare – snarare tvärtom.

Samma sak gäller ”Miss Emily Sands” (Dugald Steer) Egyptens underverk – en kurs i egyptologi, men här är fickorna betydligt färre inte bara än i föregående bok utan också än i författarens egen Egyptologi, som varit mycket populär. Boken är en fiktiv dagbok från en arkeologisk resa med fakta och gåtor/pyssel insprängda. Utseendet andas tidigt 1900-tal, men varför spiralbindning? Det går sönder så rasande snabbt! Nåja, en del hinner väl barnen lära sig innan dess och jag vet att böcker om Egypten efterfrågats. (Nu när landet synts på nyheterna blir jag dock plågsamt medveten om att ”böcker om Egypten” på den svenska marknaden är synonyma med den här sortens böcker om den faraoniska tiden. För ingenting har ju skett på de senaste tretusen åren, eller hur…?)

Jag har dessutom köpt in några bilderböcker som mer eller mindre kan räknas till ”faktionens” område, alltså berättelser som antingen har fakta insprängda eller har som syfte att lära barnen någonting. En snabbgenomgång av titlarna och deras ämnen bara:

Mats Wänblad och Ingrid Flygare: Sifferjakten (matematik)
Tove Kullberg och Emma Adbåge: Tove Va-Va (hörselskada)
Lauren Child: Hjälp vår jord! (miljö)
Arne Norlin och Ingrid Flygare: Mini spelar fotboll och Minna hoppar höjdhopp
Pernilla Stalfelt: Från apglad till öronvax: en ABC-bok
Elisabet Broomé och Cecilia Nordstrand Alin: Hej lillebror (om en nyfödd baby)
Gunilla Ingves: Nalle Bruno och myrorna

Pust! Det blev inte ett måttligt långt blogginlägg – men kanske har ni hittat något ni själva har lust att köpa! (Om ni tycker jag gjort något felköp är ni naturligtvis välkomna att säga det i kommentarerna!)

tisdag 8 februari 2011

Lysande böcker

Google påminde mig idag om att det är Jules Vernes födelsedag. Till hans ära vill jag därför påminna om ett par böcker som kom häromåret och som är spännande för Verneläsarna - eller som man kanske tvärtom kan läsa först, för att sen intressera sig för Jules Verne?

Lysande havsboken och Lysande rymdboken heter de, skriva av Nicholas Harris m.fl. och det ovanliga med dem är alltså att de lyser i mörkret. Praktiska för att ligga och läsa under täcket med ficklampa, med andra ord.´

Visst, det är en gimmick, men inget fel i det! Bilderna i Lysande rymdboken ger verkligen ett mäktigt intryck som gör att man intresserar sig ytterligare för texten. Samma information går kanske att få från andra böcker, men sällan samma känsla.

Lysande havsboken har en lite mer ovanlig nisch. Den tar upp olika aspekter av havet, från korallrev till utfiskning, men fokuserar framför allt på de varelser som är självlysande. Det blir rena thrillerkänslan för vår ficklampsläsare! Plankton ser ganska räliga ut när de förstoras ett hundratal gånger, och jag är ganska tacksam över att djuphavsmarulken inte är i naturlig storlek. Även den vuxna läsaren lär sig nya saker - inte visste jag att det finns vampyrbläckfiskar som "skrämmer bort sina angripare genom att plötsligt bli självlysande."

Behöver då barn lära sig allt detta, kan man fråga sig. Behöver och behöver. Inte för att klara skolan, kanske, men det är helt i linje med bloggmanifestet, enligt vilket allt som är spännande behövs. (Och en del som är tråkigt behövs ändå - men det mesta är inte tråkigt när det sätts i ett sammanhang på det här sättet!)