Livet, jobbet och sömnen i tre böcker från 2010

I förra inlägget (eller första halvan av det här inlägget, beroende på hur man ser det) skrev jag om några böcker från 2011. I det här vill jag tipsa om några böcker från 2010 som jag först nu köpt in och läst.

Pernilla Stalfelt har skrivit ett antal faktabilderböcker om krig, död, kärlek och andra filosofiska ämnen. Nu har hon skrivit Livetboken, som är lika rolig, drastisk och tankeväckande som hennes andra. Som vanligt tas alla möjliga aspekter upp, till exempel vad som lever: ”Träd har också ett liv. Ett trädliv är längre än människans liv… Kanske 600 år. Ett trädliv kan börja i ett ekollon. Eller vad man kan ägna livet åt: ”Man kan upptäcka nya ställen, till exempel ett spännande tak… Man kan pussas med luciakronor. Promenera på månen… reta upp en drake.” Som utgångspunkt för en diskussion eller egen funderarstund är det en jättebra bok.

Johan Unenges Det ska jag bli! Testa ditt önskejobb! påminner om en sån där bok sammansatt av KP-artiklar, fast knasigare. Den tar upp några olika yrken och blandar fakta om hur jobben går till med tips om lekar och övningar man kan göra för att se om man passar till just det jobbet: ”En delfinskötare måste ha badkläder på sig och se glad ut hela tiden. Det är inte så lätt. Du vet själv hur kallt det kan bli efter ett bad innan man har bytt om. Men det får man inte visa om man har publik. Träna på att gå runt och se glad ut i våta badkläder.” Mer roligt än informativt (delfinskötare brukar ha ganska heltäckande badkläder). Samtidigt är hela boken så avväpnande att jag sitter och fnissar. Perfekt som utgångspunkt för lekar en tråkig dag.

Thérèse Bringholm och Inger Scharis har skrivit boken Sov gott: upp och ner & under vattnet! med illustrationer av Lena Forsman. Det är en väldigt lättläst och trevlig bilderbok som på varje högersida frågar vilket djur som sover på något underligt sätt, för att sedan ge svaret på följande vänstersida. Här och var finns ett ”pssssst!” eller ”Visste du att” som ger lite extra information om djuret i fråga. Bilderna är skojiga och charmiga, med till exempel en Sir Väs-liknande orm som sover med napp, filt och huvudkudde.

För att återgå till förra inläggets diskussion om källor: Sov gott! anger inga källor alls, vilket väl har att göra med att den vänder sig till så väldigt små barn. (Använder man den i skolan kan man naturligtvis prata om just detta och ha det som utgångspunkt för att lära sig mer.) Livetboken gör det inte heller och det är  inte så underligt; Stalfelt associerar så vilt att en källförteckning förmodligen skulle ha blivit lika lång som själva boken. I Det ska jag bli! tackar författaren ”Erik Johansson, forstare KTH, Ylva Blomqvist, alla faktagranskare och medlemmarna i Barnens Bokklubb som berättade om sina drömjobb.” Tjaha.

Gudar, blommor och källkritik

Det var länge sedan jag skrev här i bloggen, men nu är det sommar och inläsningstid, så jag har hittat några nya böcker att tipsa om:

Mytologi är ett spännande ämne som det ofta kommer nya böcker om. Andreas Palmaer och Peter Bergting har skrivit den lättlästa Grekiska gudar: de tre bröderna, som handlar om Zeus, Poseidon och Hades, även om andra gudar också dyker upp på ett hörn. Berättelserna blandas med korta fakta.

Boken slår kanske inte Maj Samzelius klassiska Hjältar och monster på himlavalven när det gäller dramatisk nerv och gestaltning (men hon är å andra sidan svårslagen), men den är spännande och intressant och kan säkert fungera bra både för läshungriga åttaåringar och läströtta trettonåringar. Att den innehåller – och förklarar! – ord som ambrosia och metamorfos bör inte avskräcka; barn som förväntas kunna läsa ”individuell utvecklingsplan” kan säkert klara ambrosia också. (Oj vad jag låter läraraktig nu, märker jag!)

Egyptiska myter är inte fullt lika vanliga i bokvärlden – tyvärr, eftersom de också är spännande. Skalbaggar, babianer och andra egyptiska gudar av Malin Lilja och Thomas Fröhling är en bra första genomgång som drar in läsaren i en diskussion genom frågor som ”Vad skulle du vilja vara gud över, om du fick välja? Och vilka egenskaper skulle du ha?” Den är därför väldigt praktisk att läsa tillsammans (barn och vuxna eller bara barn) och prata om under tiden

I den här boken faller jag pladask för bilderna, som är stiliserade med intryck både från egyptiska hieroglyfer och målningar och från tecknade serier. En och annan anakronism dyker upp som kul detaljer – balsamerarens saltkar ser väldigt modernt ut, liksom Hathors BH.

En nackdel är att gudarna är så många att berättelserna växlar aningen för snabbt. Det kan därför vara en bra idé att fortsätta läsningen efteråt; att stanna till vid en särskild händelse och prata lite mer.

Den nya naturserien för barn Känn igen 25 verkar lovande, att döma av boken Känn igen 25 blommor. Bilderna är detaljerat ritade och texten både intressant och trevligt skriven. ”Längs vissa sträckor finns det massvis av lupiner. Ibland tusentals. Som ett långt färgsprakande fackeltåg av lila, rosa, ljusblå, vita, gula, röda och mörblå blommor.” Jag får riktig lust att gå ut och leta lupiner bara av att läsa om dem!

Vissa av blommorna kan säkert barnen redan, andra, som gökärt och svärdslilja, kan vara nya bekantskaper även för vuxna. (Okay, för stadslollor som jag, då!) I vilket fall är de roliga att läsa om.

En sak jag har tänkt på under den senaste tiden är källförteckningarna i facklitteratur för barn – eller snarare, hur ofta de inte finns där. Jag märkte det första gången när jag läste Jonathan Lindströms Mysteriet döden (som annars är en alldeles utmärkt bok: spännande och tankeväckande om synen på döden och livet efter döden). ”Vi, ett litet folk i Sydamerikas skogar, brukar krossa våra dödas ben, blanda dem i en grönsakssoppa och äta upp dem”, säger en tecknad gubbe på sidan 19 och min läsning tvärstannade. Vilket folk då? Var då i Sydamerikas skogar? Hur vet man det? Inte så att jag tror att Jonathan Lindström fabulerar fritt, men det finns inget enkelt sätt att kontrollera, eller ens att få reda på mer. (För visst blev jag nyfiken!)

Därmed ska inte just den boken utpekas, i synnerhet som den är så bra för övrigt. Problemet är utbrett. I både nya och gamla läroplanen tjatas ständigt om källkritik, ändå är bibliotek och klassrum fulla av böcker som presenteras som ”faktaböcker”, men där författarna inte talar om var de har fått dessa ”fakta” ifrån.

Naturligtvis har barn ingen användning av långa källförteckningar och fotnoter som i vuxenböcker, men någon typ av antydan vore praktiskt: att författaren har läst de här böckerna, eller pratat med de här personerna, eller gått ut och studerat rådjuren i kikare.

Trevligt nog har alla de tre böcker jag skrivit om här en sådan antydan. Både Känn igen 25 blommor och Grekiska gudar: de tre bröderna tipsar om vidare läsning. Skalbaggar, babianer och andra egyptiska gudar tipsar om Medelhavsmuséet och tackar en egyptolog där. Det är inte särskilt uttömmande, kanske, men det visar i alla fall att ”fakta” inte är något som uppstår ur tomma intet.

I fortsättningen tänker jag försöka vara lite mer noga med att leta källor i böckerna jag tipsar om. Påminn mig ifall jag glömmer!

Jag vill tipsa om några böcker från förra året också, men nu är det här inlägget så långt att jag tror att jag får bryta och göra ett till.