Namnguiden

Egentligen är detta boktips ett fusk, för det är en vuxenbok, inte en barnbok, men den är så praktisk för både barn och vuxna att jag vill ha med den ändå.

Det gäller senaste utgåvan av Namnguiden av Solveig Norberg. En väldigt vanlig typ av bok, först lite prat om namn och sen listor på förnamn rakt upp och ner med förklaringar. Inte ens alltid särskilt bra förklaringar "Irländskt efternamn" som förklaring på Riordan är mer än lovligt slarvigt.

Men namnen finns med. Inte allihop, men Abdullah och Sabrina och sånt som barnen faktiskt heter, de finns med, så att en majoritet av barnen faktiskt har en rimlig chans att få reda på vad deras namn betyder även om de är för unga för att förstå engelskan på behindthename.com.

Facklust

”Titta!” utropade en elev förtjust igår och ryckte i sin kompis för att få hennes uppmärksamhet. ”De har fått in nya faktaböcker!”

Böckerna hon syftade på var ytterligare några delar i serien ”Lätta fakta”, som varit på rea den senaste tiden. Serien är praktisk för barn som gillar faktaböcker inom olika ämnen och med många färgfotografier, men som ännu inte klarar några större textmängder.

Hennes reaktion är ett av många exempel på att vuxna som betraktar skönlitteratur som lustläsning och facklitteratur som informationssökning är helt ute och cyklar. Lust och information går in i varandra och båda sorternas böcker går att använda i båda sammanhangen. Förstås.

Det där med jämlikhet...

Inte något direkt boktips, utan bara en fundering, när jag nu ändå varit inne på källkritik:

Frågan om vem som syns i böckerna och vem som inte gör det, och vad som egentligen sägs, är väldigt viktig. Ibland hörs ett muttrande om att allt genus/funktions/etnicitets/sexualitets-tänkande är onödigt, att vi inte ska se till sånt utan vara jämlika.

Och det är klart, risken finns att man stirrar sig blind på identitetstänkandet och missar människan man faktiskt har att göra med. Å andra sidan är vi ofta inte alls så jämlika som vi tror, utan utgår ifrån att det rätta är det vi själva är vana vid. Då kan det vara praktiskt med någon som visar att nu ser det faktiskt ut så här och har vi någon bra motivering till det?

Ett bra exempel är SOU 2010:10, Historia - ett ämne om män, av Ann-Sofie Ohlander. Hon har undersökt några olika läromedel i historia för grundskola och gymnasium och kommit fram till att det förekommer mycket få kvinnor, även när det gäller 1900-talshistorien.

Då finns det orsak att fråga sig varför. Är det för att kvinnorna inte gjort tillräckligt viktiga saker? Vem har i så fall bestämt vad som är viktigt?

Själv bläddrade jag just precis nu i 1000 frågor och svar, som bland annat bestämt sig för att Christer Fuglesang är värd att nämnas, men att Valentina Teresjkova inte är det. Visst kan man göra den prioriteringen. Men att det skulle bli mer jämlikt och rättvist av att man inte visar att man prioriterar på det sättet och frågar sig varför man gör det, det tror jag inte på.

Ännu en slutsats att dra av Ohlanders utredning, kanske ännu viktigare: Läromedel måste utsättas för samma typ av källkritik som allt annat.

Livet, jobbet och sömnen i tre böcker från 2010

I förra inlägget (eller första halvan av det här inlägget, beroende på hur man ser det) skrev jag om några böcker från 2011. I det här vill jag tipsa om några böcker från 2010 som jag först nu köpt in och läst.

Pernilla Stalfelt har skrivit ett antal faktabilderböcker om krig, död, kärlek och andra filosofiska ämnen. Nu har hon skrivit Livetboken, som är lika rolig, drastisk och tankeväckande som hennes andra. Som vanligt tas alla möjliga aspekter upp, till exempel vad som lever: ”Träd har också ett liv. Ett trädliv är längre än människans liv… Kanske 600 år. Ett trädliv kan börja i ett ekollon. Eller vad man kan ägna livet åt: ”Man kan upptäcka nya ställen, till exempel ett spännande tak… Man kan pussas med luciakronor. Promenera på månen… reta upp en drake.” Som utgångspunkt för en diskussion eller egen funderarstund är det en jättebra bok.

Johan Unenges Det ska jag bli! Testa ditt önskejobb! påminner om en sån där bok sammansatt av KP-artiklar, fast knasigare. Den tar upp några olika yrken och blandar fakta om hur jobben går till med tips om lekar och övningar man kan göra för att se om man passar till just det jobbet: ”En delfinskötare måste ha badkläder på sig och se glad ut hela tiden. Det är inte så lätt. Du vet själv hur kallt det kan bli efter ett bad innan man har bytt om. Men det får man inte visa om man har publik. Träna på att gå runt och se glad ut i våta badkläder.” Mer roligt än informativt (delfinskötare brukar ha ganska heltäckande badkläder). Samtidigt är hela boken så avväpnande att jag sitter och fnissar. Perfekt som utgångspunkt för lekar en tråkig dag.

Thérèse Bringholm och Inger Scharis har skrivit boken Sov gott: upp och ner & under vattnet! med illustrationer av Lena Forsman. Det är en väldigt lättläst och trevlig bilderbok som på varje högersida frågar vilket djur som sover på något underligt sätt, för att sedan ge svaret på följande vänstersida. Här och var finns ett ”pssssst!” eller ”Visste du att” som ger lite extra information om djuret i fråga. Bilderna är skojiga och charmiga, med till exempel en Sir Väs-liknande orm som sover med napp, filt och huvudkudde.

För att återgå till förra inläggets diskussion om källor: Sov gott! anger inga källor alls, vilket väl har att göra med att den vänder sig till så väldigt små barn. (Använder man den i skolan kan man naturligtvis prata om just detta och ha det som utgångspunkt för att lära sig mer.) Livetboken gör det inte heller och det är  inte så underligt; Stalfelt associerar så vilt att en källförteckning förmodligen skulle ha blivit lika lång som själva boken. I Det ska jag bli! tackar författaren ”Erik Johansson, forstare KTH, Ylva Blomqvist, alla faktagranskare och medlemmarna i Barnens Bokklubb som berättade om sina drömjobb.” Tjaha.

Gudar, blommor och källkritik

Det var länge sedan jag skrev här i bloggen, men nu är det sommar och inläsningstid, så jag har hittat några nya böcker att tipsa om:

Mytologi är ett spännande ämne som det ofta kommer nya böcker om. Andreas Palmaer och Peter Bergting har skrivit den lättlästa Grekiska gudar: de tre bröderna, som handlar om Zeus, Poseidon och Hades, även om andra gudar också dyker upp på ett hörn. Berättelserna blandas med korta fakta.

Boken slår kanske inte Maj Samzelius klassiska Hjältar och monster på himlavalven när det gäller dramatisk nerv och gestaltning (men hon är å andra sidan svårslagen), men den är spännande och intressant och kan säkert fungera bra både för läshungriga åttaåringar och läströtta trettonåringar. Att den innehåller – och förklarar! – ord som ambrosia och metamorfos bör inte avskräcka; barn som förväntas kunna läsa ”individuell utvecklingsplan” kan säkert klara ambrosia också. (Oj vad jag låter läraraktig nu, märker jag!)

Egyptiska myter är inte fullt lika vanliga i bokvärlden – tyvärr, eftersom de också är spännande. Skalbaggar, babianer och andra egyptiska gudar av Malin Lilja och Thomas Fröhling är en bra första genomgång som drar in läsaren i en diskussion genom frågor som ”Vad skulle du vilja vara gud över, om du fick välja? Och vilka egenskaper skulle du ha?” Den är därför väldigt praktisk att läsa tillsammans (barn och vuxna eller bara barn) och prata om under tiden

I den här boken faller jag pladask för bilderna, som är stiliserade med intryck både från egyptiska hieroglyfer och målningar och från tecknade serier. En och annan anakronism dyker upp som kul detaljer – balsamerarens saltkar ser väldigt modernt ut, liksom Hathors BH.

En nackdel är att gudarna är så många att berättelserna växlar aningen för snabbt. Det kan därför vara en bra idé att fortsätta läsningen efteråt; att stanna till vid en särskild händelse och prata lite mer.

Den nya naturserien för barn Känn igen 25 verkar lovande, att döma av boken Känn igen 25 blommor. Bilderna är detaljerat ritade och texten både intressant och trevligt skriven. ”Längs vissa sträckor finns det massvis av lupiner. Ibland tusentals. Som ett långt färgsprakande fackeltåg av lila, rosa, ljusblå, vita, gula, röda och mörblå blommor.” Jag får riktig lust att gå ut och leta lupiner bara av att läsa om dem!

Vissa av blommorna kan säkert barnen redan, andra, som gökärt och svärdslilja, kan vara nya bekantskaper även för vuxna. (Okay, för stadslollor som jag, då!) I vilket fall är de roliga att läsa om.

En sak jag har tänkt på under den senaste tiden är källförteckningarna i facklitteratur för barn – eller snarare, hur ofta de inte finns där. Jag märkte det första gången när jag läste Jonathan Lindströms Mysteriet döden (som annars är en alldeles utmärkt bok: spännande och tankeväckande om synen på döden och livet efter döden). ”Vi, ett litet folk i Sydamerikas skogar, brukar krossa våra dödas ben, blanda dem i en grönsakssoppa och äta upp dem”, säger en tecknad gubbe på sidan 19 och min läsning tvärstannade. Vilket folk då? Var då i Sydamerikas skogar? Hur vet man det? Inte så att jag tror att Jonathan Lindström fabulerar fritt, men det finns inget enkelt sätt att kontrollera, eller ens att få reda på mer. (För visst blev jag nyfiken!)

Därmed ska inte just den boken utpekas, i synnerhet som den är så bra för övrigt. Problemet är utbrett. I både nya och gamla läroplanen tjatas ständigt om källkritik, ändå är bibliotek och klassrum fulla av böcker som presenteras som ”faktaböcker”, men där författarna inte talar om var de har fått dessa ”fakta” ifrån.

Naturligtvis har barn ingen användning av långa källförteckningar och fotnoter som i vuxenböcker, men någon typ av antydan vore praktiskt: att författaren har läst de här böckerna, eller pratat med de här personerna, eller gått ut och studerat rådjuren i kikare.

Trevligt nog har alla de tre böcker jag skrivit om här en sådan antydan. Både Känn igen 25 blommor och Grekiska gudar: de tre bröderna tipsar om vidare läsning. Skalbaggar, babianer och andra egyptiska gudar tipsar om Medelhavsmuséet och tackar en egyptolog där. Det är inte särskilt uttömmande, kanske, men det visar i alla fall att ”fakta” inte är något som uppstår ur tomma intet.

I fortsättningen tänker jag försöka vara lite mer noga med att leta källor i böckerna jag tipsar om. Påminn mig ifall jag glömmer!

Jag vill tipsa om några böcker från förra året också, men nu är det här inlägget så långt att jag tror att jag får bryta och göra ett till.

Faktainköp från bokrean

Nu har bokrean börjat och jag har som vanligt köpt in en massa böcker till biblioteket. (Biblioteksrådet ska få köpa in fler böcker nästa vecka – det ska bli spännande att se vad de väljer!) Bland annat har det förstås blivit en hel hög faktaböcker. Det ska medges att jag inte hunnit läsa dem hela vägen igenom, men jag vill ändå ge lite snabbtips till den köpsugna bloggläsaren:

Oskar Eklund: Smyglunds deckargåtor. Deckarböcker kan man tycka vad man vill om, men böcker av den här typen, där läsaren själv ska lista ut svaret på gåtan, är inte bara otroligt populära utan också bra hjärngympa som kräver en klurig och uppmärksam läsare. (Av mitt eget sneglande i boken kan jag konstatera att jag själv inte är fullt tillräckligt klurig och uppmärksam alla gånger, men att det inte finns något som hindrar att en tioåring är det!)

Magda Eggens: Om stenarna kunde tala. Eggens har skrivit ett stort antal böcker om krigsupplevelser och flyktingar, både självbiografiska och fiktiva. Detta är en av de självbiografiska och lämpar sig såväl för egen läsning som för undervisning kring andra världskriget. Den är dessutom en av få böcker på denna lista som går att läsa i ett streck.

1000 frågor och svar och Hur du blir bäst på allt är båda två typiska sitta-och-bläddra-böcker; frustrerande för undervisningen men bra för att fylla på den kategori som tråkiga människor kallar ”värdelöst vetande”. 1000 frågor och svar håller sig till vetenskapliga kategorier som ”Vilka djur kan leva i polarområdena” och ”Hur tillverkas papper?” medan Hur du blir bäst på allt innehåller såväl ”Så gör du ett vattenur” som ”Så bekämpar du en vampyr”. Och varför inte? De fakta som sitter hårdast i hjärnan är väl ofta såna som smugit sig in helt apropå ingenting.

Elisabet Broomé: Godisakuten och Lekakuten, två relativt lättlästa tipsböcker. Den invändning jag har mot Godisakuten är densamma jag har mot de flesta kokböcker – de ”snabba” recepten är bara snabba om man har ingredienserna hemma. Som hjälp mot ett AKUT godisbehov är boken alltså kanske inte helt pålitlig. (Några moraliska invändningar mot böcker som lär oss äta rå marängsmet har jag däremot inte. Fortsätt med det!)

Johanna Westman: Första kokboken i världen innehåller recept av många olika slag, införda under rubriker som ”Medelhavsyra” och ”Köttbullskalas”. Recepten beskrivs på ett ganska enkelt sätt, men det kan nog vara bra om en vuxen är med i köket. (Och i affären.)

Rädda planeten! 101 tips på hur DU kan rädda världen är precis vad det låter, en miljöbok. (Det slår mig att social och politisk problemlösning inte räknas som att ”rädda världen” numera. Hm, en tanke värd att tänka fullt ut – någon annan gång.) Många tips är mycket handfasta, även om några kanske inte är riktade i första hand till barn. Men å andra sidan kan ju barnen säga åt sina föräldrar att t.ex. frosta av frysen.

Esbjörn Jorsäter: Teckna människor. Jorsäter har skrivit ett helt gäng lättlästa böcker om teckning, och de går alltid åt som smör i solsken. Jag har aldrig varit konstnärlig, men får ändå lust att ta fram ett ritblock när jag kikar i hans böcker.

Clive Gifford: Spioner, en bok i serien Fascinerande Fakta, lämplig från mellanstadiet och uppåt. Alldeles lätta är inte de här böckerna, men deras ämnen innebär att de är tilltalande för många barn. De barn som faktiskt läser den här boken får reda på en hel del, både tekniska och samhällsmässiga aspekter på spioner.

Bent Jørgensen: Märkliga djur är en av ett flertal naturvetenskapliga böcker som Jørgensen har skrivit. Jämfört med en del böcker på listan är de inte särskilt publikfriande, men väldigt sympatiska, med varma teckningar och saklig genomgång av ämnet.

Jonathan Lindström: Hjärnkoll: så funkar synen och medvetandet har många bilder och kort text, men ganska svåra tankegångar ibland. Vissa saker kan säkert också barn i yngre skolåldern förstå själva, men en del kan de nog behöva vuxenhjälp med – eller också får boken stå i bokhyllan och barnet ta fram den för att läsa här och där, år efter år… (Det var så jag läste Så funkar…-böckerna som barn, vilket lärde mig massor.)

Steve Alton/Nick Sharratt/Jo Moore: Från luft till snorkråka är en pop-up-bok om andningssystemet och blodcirkulationen, och en uppföljare till Från glass till bajs, som handlade om matsmältningen. Pop-up-böcker håller inte länge och blir sällan lästa från pärm till pärm (i alla fall i skolan), men de är så väldigt populära att jag tycker de är värda att köpa in ändå. Om alla barn som lånar dem lär sig en eller två saker blir slutresultatet en hel del ny kunskap. Däremot känns det just i den här boken som att själva pop-up-funktionen inte tjänar något syfte annat än just som underhållning. De gör inte illustrationerna tydligare – snarare tvärtom.

Samma sak gäller ”Miss Emily Sands” (Dugald Steer) Egyptens underverk – en kurs i egyptologi, men här är fickorna betydligt färre inte bara än i föregående bok utan också än i författarens egen Egyptologi, som varit mycket populär. Boken är en fiktiv dagbok från en arkeologisk resa med fakta och gåtor/pyssel insprängda. Utseendet andas tidigt 1900-tal, men varför spiralbindning? Det går sönder så rasande snabbt! Nåja, en del hinner väl barnen lära sig innan dess och jag vet att böcker om Egypten efterfrågats. (Nu när landet synts på nyheterna blir jag dock plågsamt medveten om att ”böcker om Egypten” på den svenska marknaden är synonyma med den här sortens böcker om den faraoniska tiden. För ingenting har ju skett på de senaste tretusen åren, eller hur…?)

Jag har dessutom köpt in några bilderböcker som mer eller mindre kan räknas till ”faktionens” område, alltså berättelser som antingen har fakta insprängda eller har som syfte att lära barnen någonting. En snabbgenomgång av titlarna och deras ämnen bara:

Mats Wänblad och Ingrid Flygare: Sifferjakten (matematik)

Tove Kullberg och Emma Adbåge: Tove Va-Va (hörselskada)

Lauren Child: Hjälp vår jord! (miljö)

Arne Norlin och Ingrid Flygare: Mini spelar fotboll och Minna hoppar höjdhopp

Pernilla Stalfelt: Från apglad till öronvax: en ABC-bok

Elisabet Broomé och Cecilia Nordstrand Alin: Hej lillebror (om en nyfödd baby)

Gunilla Ingves: Nalle Bruno och myrorna

Pust! Det blev inte ett måttligt långt blogginlägg – men kanske har ni hittat något ni själva har lust att köpa! (Om ni tycker jag gjort något felköp är ni naturligtvis välkomna att säga det i kommentarerna!)

Lysande böcker

Google påminde mig idag om att det är Jules Vernes födelsedag. Till hans ära vill jag därför påminna om ett par böcker som kom häromåret och som är spännande för Verneläsarna - eller som man kanske tvärtom kan läsa först, för att sen intressera sig för Jules Verne?

Lysande havsboken och Lysande rymdboken heter de, skriva av Nicholas Harris m.fl. och det ovanliga med dem är alltså att de lyser i mörkret. Praktiska för att ligga och läsa under täcket med ficklampa, med andra ord.´

Visst, det är en gimmick, men inget fel i det! Bilderna i Lysande rymdboken ger verkligen ett mäktigt intryck som gör att man intresserar sig ytterligare för texten. Samma information går kanske att få från andra böcker, men sällan samma känsla.

Lysande havsboken har en lite mer ovanlig nisch. Den tar upp olika aspekter av havet, från korallrev till utfiskning, men fokuserar framför allt på de varelser som är självlysande. Det blir rena thrillerkänslan för vår ficklampsläsare! Plankton ser ganska räliga ut när de förstoras ett hundratal gånger, och jag är ganska tacksam över att djuphavsmarulken inte är i naturlig storlek. Även den vuxna läsaren lär sig nya saker - inte visste jag att det finns vampyrbläckfiskar som "skrämmer bort sina angripare genom att plötsligt bli självlysande."

Behöver då barn lära sig allt detta, kan man fråga sig. Behöver och behöver. Inte för att klara skolan, kanske, men det är helt i linje med bloggmanifestet, enligt vilket allt som är spännande behövs. (Och en del som är tråkigt behövs ändå - men det mesta är inte tråkigt när det sätts i ett sammanhang på det här sättet!)